sarawikberg

När jag var liten brukade jag lägga mina armar i min tröja för att låtsas inte ha armar. Jag brukade starta om tvspelet varje gång jag visste att ja skulle förlora. Sov med alla mina mjukisdjur så inte en av dem skulle känna sig utanför. Hade en sånhär penna med 4 färger och försökte hela tiden trycka ner alla samtidigt fast än ja visste att de va omöjligt. Det svåraste valet i livet jag kunde stå emellan va antingen om jag ska spela super mario den klassiska eller den med hästen. Brukade gömma mig bakom dörrar för att skrämma nån men oftast slutade det med att ja gav upp för det tog för lång tid för dem o gå förbi. Att låtsas sova va standard då det bästa som fanns va att någon skulle bära en till sängen. Brukade tro att månen förföljde bilen. När 2 droppar föll på bilrutan så brukade ja se det som en tävling, den droppen som kommer ner först hade vunnit. Satt vid datorn enbart för paint och den enda man behövde ta hand om va sin tamagochi. Dem enda falska vännerna vi hade va våra osynliga låtsasvänner. Sjunga i duschen var ett måste men nu bestämmer man livssviktiga beslut där. Kommer ni ihåg när vi va barn och vi längtade till att bli stora? VAFAN TÄNKTE VI ME?